Kanske inte alltid frid och fröjd men en tendens?

Jag har varken husbil eller husvagn eller ens körkort känner inget behov utav det. I min ungdom campade jag en hel del, kom ihåg en gång på 80-talet då jag och X frun campade på Böda i en minimal tältigloo med en dubbel luftmadrass. Så långt var allt frid och fröjd trodde vi men så en dag fick vi pyspunka på den där dubbla luftmadrassen, som hade en tendens till att läcka luft framåt småtimmarna men tänkte inte så mycket på det då, dessutom regnade det så in i helvete mycket att hälften vore nog.

Efter fyra dagar fick jag nog så vi drog där ifrån, snabbare än vad man gör av med en avlöning? Sådana där smått skruvade episoder är så klart skitroligt så här i efterhand? Men inte just då kanske då var livet mer än surt? En annan gång var jag med min X svärfar med husvagnen till Lugnets skid stadium i Falun och parkerade precis nedanför hopptornet. Där svärmor trots sin dokumenterade höjdskräck https://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/fobier/darfor-blir-du-mer-hojdradd-med-aldern klättrade upp i 90 meters backen, men där fastnade hon i sin höjd rädsla. Till slut fick vi trycka i henne whiskey fast hon hatade whiskey för att få ned henne. Kanske inte så himla kul just för den stunden, men hur kul som helst efteråt såklart.