Min jakt har bara börjat på evigheten?

Fortsätter mitt outtröttliga arbete med att försöka sätta mig in i olika tankars sen och genvägar? Sånt där gillar jag nu när jag inte kan göra nåt annat för stunden, för stunden är som ni vet det enda vi har kvar? Varför är det si därför gör dom så, när man istället kunde ha gjort allt annorlundare? Vad det får för konsekvenser nu eller senare? Självklart låter mitt resonemang helt jävla kokko i dom oinvigdas öron? Men det bjuder jag såklart på som så mycket annat. Nåt skall jag väl bjuda på enligt min mormoraktiga uppfostran? Den gamla skolans uppfattning det är den som jag går efter till 90 procent?

Naturligtvis kan man inte lösa allting smidigt, det kräver både uppoffringar viss diplomati och självfallet även kompetens. Idag är det ekonomi och spetsresurser som avgör vissa utgångar som kanske inte gynnar alla men det gynnar dig på någons bekostnad så kan det vara. Den gamla halvsanningen är det man förlorar på gungorna, det tar man igen på karusellerna gäller inte överallt. I min jakt på att komma ifatt efter min sjukdomsperiod, då gäller det att visa envishet och inte lägga sig platt som en flundra och tycka synd om sig själv det vinner man inga poäng på i vissa läger men kanske i andra sammanhang?