Med facit i hand gör man en väg till framgång?

Apropå obemärkta dagar så märker jag att dom går allt snabbare förbi mig nu efter 61? Måhända en krass känsla eller måhända ett surt och bittert konstaterande? Vad det nu än är så hinner man knappast med allt det som man hade tänkt att göra? I början av karriären hade man nästan hela alfabetet som lösa planer. Typ plan A plan B och så vidare i all dess oändlighet? I mitt fall så är det inte tanken som räknas utan att man gör det bara rakt av? Oftast hamnar man i ett slags i väntan på vakuum, för att förbereda sig med det man ska eller skulle göra? Allt det där sitter som sagt i hjärnbalken, det gäller bara att komma till skott och inte leverera lösa skott som man gör idag?

Från min födelse fram till dagens datum har mitt liv varit som en väg med allehanda små förnedrande potthål med enorma slukhål med smått mentala hinder både fram och baks hitan och ditan. Med barndomens överjävliga taggbuskar i periferin som man alltid cyklade rakt in i, till nutidens ovissheter i framkant? Konstaterar även att kunde man göra något annorlundare skulle jag bannemej också göra det innan det är för sent? Men riktigt så enkelt blir det aldrig men tanken är god? Inte ens med facit i hand kan man åstadkomma underverk?