Helt apropå kan vi plötsligt vara på vårt sätt?

På tal om legender så föds dom med ojämna intervaller. Vi har ju såklart haft ett gäng framgångsrika män och kvinnor som dominerat sina respektive gebit må det än vara sportsligt eller jobbmässsigt. Det närmaste jag själv har kommit legend statusen var när jag jobbade sjukt mycket på ett lager oftast 14-16 timmar om dagen https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/lagar-och-regler-om-arbetsmiljo/arbetstidslagen/. Där såg dom mig som en stålman som varken var sjuk eller ens klagade. Det var då det, numera är jag så långt ifrån en legend gloria man bara kan komma.

Lika bra det att lämna rampljuset bakom sig underbart är kort som allas våran Povel Ramel sa? Alla ska förvisso ha rätten till att blända sig i rampljusets avslöjande sken någon gång i sitt liv? Oftast ofrivilligt eller av en ren skär slump? Vissa halkar in på ett bananskal helt apropå eller brutalt surfar på gräddfilens sköna våg? Eller födda med silversked i munnen eller flasha runt med farsans eller morsans visa kort. Alla hittar vi vårt sätt att exponera oss på ett eller annat sätt?