Det finns en kärlek som aldrig blev sagd,
en stilla längtan som hjärtat bar. En blick som dröjde, ett leende kvar, en känsla som växte, men aldrig fick svar.
Vi möttes där livet minst kunde ana, på vägar vi aldrig tänkt att vi skulle bana. Två själar som sökte, två hjärtan som brann, i ögonblick som tiden aldrig riktigt hann.
Dina ord var värme i kyliga dar, din närhet en känsla jag länge bar kvar. Och fast våra händer aldrig riktigt nådde fram, fanns något mellan oss, så ömt och så sant.
Kanske var vi för sena, kanske för rädda, med drömmar vi gömde och sanningar klädda. Men vissa möten lämnar spår i ens själ, som viskar om kärlek, trots allt som blev fel.
Så om våra vägar en dag möts igen, om livet gör främlingar till något mer än vän, ska jag minnas den värme som en gång fanns där, och allt det osagda som hjärtat ännu bär.
För all kärlek behöver inte få ett slut, och allt som är äkta behöver inte levas ut. Ibland är det vackraste vi någonsin får en människa som stannar — fast bara i våra spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar