Dikt från roten. Di.20: Jag stod kvar.

 

1. Jag gav mitt hjärta utan att tveka, trodde på ord som visade sig blekna. Jag byggde broar där andra bröt band, sträckte ut hjärtat med öppen hand.

   Jag såg er lämna utan ett farväl, som om jag aldrig betytt något alls. Ni vände ryggen när mörkret föll, och lämnade mig med tusen frågor och håll.

   Jag litade blint på löften ni gav, men sveken blev vågor som drog mig mot hav. Relationer som en gång kändes så starka, blev minnen jag tvingades ensam betrakta.

   Jag undrar ibland om ni någonsin förstår, hur djupt era handlingar satte sina spår. Hur ont det gör när någon bara går, och lämnar ett tomrum som ingen förmår att fylla igen, hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än genom nätterna söker.

   Men trots alla svek och hjärtan som brast, står jag ännu kvar, även om inget är fast. Jag bär mina ärr, jag döljer min smärta, men ingen ska längre få krossa mitt hjärta.

   För jag förtjänar mer än halva löften, mer än kalla avsked och tystnad i natten. Jag må ha förlorat människor jag höll kära, men jag tänker aldrig förlora mig själv för att bära vikten av svek som aldrig var mitt.

   Jag stod kvar när ni valde att gå. Nu lär jag mig långsamt att släppa ändå.

2. 
   
   
   

3. 
   

Dikt från roten. Di.19: Sanningens vitöga blottas.

Det fanns en gång en framtid

som luktade regn och varm elektronik, ett löfte med sprucken skärm och hjärtat på fel sida av natten.

Vi möttes i korridorer som inte ledde någonstans. Du sa någonting om möjligheter, jag skruvade på en tystnad som redan satt för hårt.

Och hoppet, detta förbannade hopp, stod där och frustade som en gammal maskin i motvind, spottade ut små metalliska drömmar över golvet.

Ingen ville kännas vid dem.

Det var så vi blev äldre, tror jag. Inte genom åren, utan genom alla dessa möten där någon flyttade en stol några centimeter från sanningen.

Vi log. Vi nickade. Vi kallade det utveckling.

Under bordet darrade våra knän i en stilla, administrerad tvekan. Någon hade glömt att släcka den lilla lampan i bröstet, men ingen orkade resa sig och gå dit.

Utanför fortsatte världen med sitt vulgära ljus, sina nyputsade visioner, sina människor som ännu trodde att nästa dörr skulle öppnas bara man knackade tillräckligt korrekt.

Dikt från roten. Di.18: Om den osannolika drömmen.

 Det fanns en dröm så stor, så svår att förstå,

en viskning i hjärtat som vägrade gå. En längtan så djup, bortom tid och förnuft, en kärlek som svävade högt över allt.

Jag bar på visioner som ingen kunde se, på framtider skapade av allt jag ville ge. Jag trodde på under, på det ingen förstod, på att kärleken kunde ge drömmarna mod.

Och så kom du, som en stjärna ur natt, som svaret på frågor jag aldrig ens sagt. Du blev det osannolika som plötsligt blev sant, det hjärtat förstod men som världen fann märkligt ibland.

Alla visioner, all längtan jag bar, alla de drömmar jag gömt inom mig kvar, fick plötsligt en mening, fick färg och fick liv, när kärleken skrev om mitt hjärtas motiv.

För vem kunde ana, vem kunde förstå, att det omöjliga en dag skulle nå från drömmarnas värld till verklighetens land, och förena två hjärtan, hand i hand?

Det var inte en saga, inte en flykt från det svåra, utan modet att tro när tvivlen var nära. Att våga se ljuset där andra såg slut, att följa sitt hjärta när vägen var brant och lut.