Mannen med kvalfyllda begränsningar?

Hahaha jag är mannen utan begränsningar utan samvetskval. Utan moraliska skrupler kort sagt utan någonting. Efter en lång tids frånvaro från denna till synes plattlösa sida, kommer jag tillbaka med full kraft. Måhända varje dag men knappast varannan?

Kanske nån gång som jag vässar hornen? Det är just nu som jag njuter som allra bäst, i ett läge som jag inte har ett skit att förlora? Det enda som jag kanske förlorar är troligtvis nått skälvande hårtos i baksidan av mina sladdriga lår. Hahaha visst är livet underbart?

När gränsen är nådd?

Nu har vi nått en gräns där bägaren håller på att rinna över? En sorts smärtgräns. Ett illavarslande symtom. Ett märke på vad som är rimligt, vad som är rim och ranson? Det kan i stort sätt vara vad som helst, mellan bäck fura tall? Mellan en vädjande betongsång till en härsken taggbusks symfoni. Nån stans där bland kråksången krackseleri sjunger näktergalen blekt, en näpen trudelutt för nån sorts bekräftelses skull? Herregud vi är tillbaka på ruta 1? Hjälp?

I bästa fall händer det saker?

I min värld regnar det typ varannan dag? Känns det som? Hälften vinst hälften nitlotter? Lite som rysk roulette? Som om det regnar torskar från skyn, och man råkar få en bamsetorsk i pallet? Herregud vilket smack? Pang på rödbetan! Men det regnar såklart inte varje dag i mitt paradis tro fan det, det är molnigt ibland också.

Då plötsligt träder molngudinnan fram och sveper sitt trollspö över mitt arma jag. Har jag tur kan jag få ett knippe chokladpraliner i belöning av varierad kvalité. I bästa fall en överjordisk supermacka med allting på. Sug på den karamellen om ni kan?

Både lustigt och overkligt?

Hahaha idag är jag på hugget? Kors i taket. Minns en gång då morsan förbjöd mig skriva på det här mediet? Fy fan så det var? Idag känns det ganska lustigt och overkligt. Har alltid varit en överlevare som käkat maskrosor. Inte gott alla gånger, men va fan vad hade man för alternativ? Typ inga. Idag lever jag bara för vad omgivningen har får nått att erbjuda? Kanske jordgubbar med grädde, eller en illa kokt lever som dryper av blod. Hahaha idag är jag verkligen på hugget? Huka er för nu smäller det?

En spillra från dåtidens stoft?

Vad har man kvar när allt förfaller? En spillra ett stoft från dåtidens underverk ett omen ett tecken från framtidens kommande segrar? Tja hur många bitar får man när man krossar en spegel? Typ 10 år av olycka eller 12000 lösa trådar att knyta ihop? Frågorna är många liksom svaren är få? Allt beror på här och nu att ge och ta. Allt handlar egentligen om timing? Att finnas där på rätt plats vid rätt tid. Ibland undrar man om slumpen ödet eller vad det nu kan vara? Är en sorts mental motor för fortsatt existens? Tja i detta fenomen kan vi bara fortsätta spekulera om? Plötsligt faller alla bitar på plats. Eller inte?

Knappast bara blommig falukorv?

Det där om mat är ju alltid intressant. Oavsett i vilken diskussion. Hur långt kan man gå i mixen kreativ fantasi. Tja faktiskt hur långt som helst. I den här gourmé världen finns inga hinder bara möjligheter. Nya grepp nyanser och koncept. Allt är inte svart och vitt knappast heller blommig falukorv, men väl nya kombinationer smaker dofter lukter och änglaliknande skalor. En värld full av upptäckarglädje om uppfinningsrikedom om skaparglädje. Herregud maten gör ju att vi kommer halvvägs till paradiset? När vi väl är där så är vi där för att stanna.

Känslan är på G?

Idag känner jag mig på G. Åtminstone är känslan sån? Det känns rätt helt okej. Det gäller att hitta den där känslan, som ibland kan komma bort på villospår. Kopplas in på fel räls och så vidare. Oftast står den på ett ställe och hänger som man minst anar den. Den kan spela oss ett spratt, vara en clown när som. Igår var förvisso en annan dag, men jag hade dock den rätta känslan. Den hade krupit in i min själ obemärkt när jag satt på muggen. Då passade den på. Så länge man känner den rätta känslan är man oövervinnlig typ?

När man fattar galoppen?

Det bästa med idag är att man tar sig tid till att pusta ut. Man puffar upp sin ljumna kudde, man lägger sig tillrätta i ett framstupa sidoläge. Man låter den gryende tröttheten få ta över kroppen utan mankemang. Det har den definitivt gjort sig förtjänt av. Man väntar på sin ridtjej skall trava in genom dörröppningen med ett leende. Man väntar även på gårdagens rökta lax med ljuvlig hjortronsås. Ett glas vin ett glas öl, och allt det där som tillhör livets goda. Den pågående semesterlunken framskrider som en ryttarens omärkta flykt. En skriande flykt genom drömmars ridåer.

Tänk om?

Tänk om alla dagar vore roliga då visste man inte om det tråkiga? Eller tvärtom. I verkligheten finns det både och, både sorg glädje och ond bråd död. Just döden är ingenting man gärna pratar högt om, men den finns där? Som en naturlig del i människans liv. Som man i dom flesta fall inte kan gardera sig mot. Som man aldrig är förberedd på. Klyschan som en blixt från klar himmel. Kanske tar man inte livet på allvar? Man tror att livet är en självklarhet, den skall bara finnas där? Men en dag vilken som kanske det inte är så himla självklart längre?

I vått och torrt stärks banden?

Det där med vänner och umgänge är väldigt viktigt. Både gamla och nya. Vilket både är berikande och lärorikt. Att vårda vänskapen i både torrt och vått. För min egen del så har jag ett par vänner som jag sätter högst i kurs. Dom är dom viktigaste. Sedan finns det vänner som bara finns där, som ställer upp när man behöver dom. Sådana man kan lita på i vått och torrt. Som man kan luta sig mot när åskan mullrar, som man kan hålla sig i när vinden tjuter. Sådana kompisar växer minsann inte på trän?