Vi möttes där tiden stod still,
i ett ögonblick vi aldrig bad om. Två främlingar med varsin värld, som råkade gå åt samma håll.
Du skrattade åt sådant ingen förstod, jag samlade på ord jag aldrig sa. Vi var så olika, på märkliga vis, men ändå fanns det något vi ville ha.
En vänskap byggd av små absurditeter, av sena samtal och blickar i smyg. Av hemligheter utan löften, och drömmar som svävade högt ovanför skyn.
Men flyktiga möten har vingar av glas, de glittrar en stund, sedan faller de isär. Och kvar finns minnet av allt som var, av någon som kändes så nära, så kär.
Kanske var vi aldrig menade att stanna, kanske var vår plats just där och då. Men vissa människor lämnar spår i själen, långt efter att de valt att gå.
Så om våra vägar möts igen en dag, bland främlingar och vardagens brus, ska jag le åt vår udda vänskap som en gång gjorde mörkret till ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar