16 februari 2021

En grym semmeldag?

Fettisdagen? Ok! En grym semmeldag? Eller ett, osannolikt frossande? Tja, för egen del. Tänker jag lugnt, smälla i mig minst 1 semla? Eventuellt, lär det bli rester kvar. När övriga, familjen är klara med sina. Mitt benbesvär, ligger fortfarande. På en nivå, som känns ytterst besvärande. Till och med, vädret. Ligger, på en ytterst besvärande nivå. Om man nu skall, ge sig på. Att måla upp, min omgivning. Skulle jag lätt, måla den. I minst, 50 nyanser av grått. Annars, väntar jag på ett läkarbesök. Alternativt, en ortoped eller sjukgymnast? Det får bära, eller brista?



Fettisdagen, med förhinder?

Vaknar upp, till en fortsatt smärtfylld dag. För övrig, en dag. Som även, kallas för Fettisdagen. En dag, där semlan står i centrum. Som en symbol, för frosseriet. Under dagen, skall jag även besöka. En ortoped, alternativt en sjukgymnast? Som får, berätta mera? Vad det är, som jag har råkat ut för? I dagsläget, har jag stora problem. Med att ta mig, från punkt A till punkt B. Vädret håller sig, på rätt sida om minus 10 sträcket. Ett lättare snöfall, har täckt våran miljö under natten. Vilket i sammanhanget, kan tyckas helt onödigt?



15 februari 2021

Att vara B, i alfabetet? En skum känsla.

Känslan, är som att vara en statist. I en, makaroni skruvad B-film. Där handlingen, är lika B. Som dess statister. Världen, vi nu lever i. Känns inte, längre okej. Där några få, utvalda härskar? Faller en idiot, står 1000 åter enade. Vi hade tur, som blev av med Trump? Det var faktiskt, i grevens tid. Tänk, vad mycket elände den mannen gjorde. Även, fortsättningsvis kommer att göra? Det känns, som landet USA. Kan börja, fungera tillfredställande igen? Må herren, vara med dom! Den där B statist känslan? Kommer att, sitta kvar? Tills vi själva, vill bli av med den? Vill vi det? Eller inte?



Ett stundens allvar!

Inbillar vi oss, att vi. Trots allt, lever i ett demokratiskt fritt land? Är vi månne, manipulerade att tro det? Kanske lite, konspirations teorier. Så här på, måndagskvällen. Det bästa, med allt är? Att vi har, tryckfrihet i detta avlånga land. Det står, i grundlagen. Ett stort privilegium. Den skall, vi vara stolta över. Även vårda, respektfullt. Att vanliga, gräsrötter som du och jag. Även ni, och vi. Kan uttrycka, oss fritt. Såklart, inom lagens råmärken. I ett fungerande. Demokratiskt land, som vårt. Är det, en självklar mänsklig rättighet. Vilket det inte, är överallt?



Back to ground zero!

Grunden, till att jag skriver som jag gör? Är min egenkärlek. Till det skrivna ordet? Min egoistiska formarrådra. Dess, oanade möjligheter. Att skapa, precis det. Som jag vill, att mina läsare skall tycka om? Allt det där, blir som en positiv bokstavsdrog. Som man injicerar, om och om igen. Man får aldrig, riktigt nog? Den dagen, kanske också kommer? Eftersom jag växte upp, i ett betonglikt framtidstro område på 60-talet. Med taggbuskar, rökande fula gubbar, asfaltsgårdar och A-lagare på fritidsgården. Så skriver jag mycket, i den nischen? Därför, att jag älskar det! Självfallet. Men även, kan jag slå till med. Vardagsbagateller, som är så banalt ytliga. Att man, till slut blir. Rädd för dess, skira skugga?



Piece of cake!

Har fått lära mig, att skriva. Mycket, ofta och hela tiden? Är bra! Mosa på, jämt stötvis. Helst, med ett roande innehåll? Som förhoppningsvis, landar hos. Dom som gillar, det jag skriver. Mitt innehåll? Kan innehålla lika mycket, varierande produkter? Som det finns, i en soppåse. Läs, i en osorterad sådan. Blotta tanken? På vilket skit, man hitta där? Är ibland, smått hårresande. Mitt mål, är i detta fall. Att skriva, dels för min höga njutnings skull? Men även, för mina läsares njutningsstunder? Således, mynnas det hela ut. I ett, orgasmerande tillstånd. Av förnybar lycka, för blotta stunden? Jag har, definitivt inte sagt? Att det är, Piece of cake?



En drottninglik bisak?

Känner mig, precis som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Som simmar, omkring. I ett utdött hav. Naturligtvis, någon annanstans än här? På en plats, bortom dom sentimentala. Bortom, dom där tids pressarna? Egentligen, bortom allt det. Som inte är för evigt. Trots att, jag känner mig som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Simmandes, i det där jävla utdöda havet. Så mår jag, efter omständigheterna. Ganska okej? Även ordet okej, är relativt? Men allt, kan naturligtvis vara värre? Faktiskt fan, så mycket värre? Befinner mig, för närvarande på en skala. Där döda, bananflugor. Huserar spöklikt kring sin, förlamade bidrottning?



En av många små tankar: I en elektrifierad värld?

"Värlen blir allt mera elektrifierad på gott och ont, på världens största bilmässa i Shanghai samlas hela bilvärlden under samma tak se...