Dikt från roten. Di.22: Romantikens himmel.

I skymningen glöder en himmel så stor,

där kärleken viskar och drömmarna gror. Med blickar som möts och med hjärtan i brand, går vi genom livet med varandra i hand.

På träffsäkra fik, bland kaffe och prat, blir varje liten stund till en kärlekens skatt. En perfekt liten plats, en cappuccino för två, och känslan av att världen står stilla just då.

Det är storlagen romantik i det lilla vi gör, i skratt som får klinga och ord som berör. I spontana äventyr, i kvällar så milda, i minnen som växer och stunder så stilla.

Så låt oss samla på ögonblick fina, på magiska platser och dagar som skina. För livet blir vackrare, var vi än går, när hjärtat får dela de underbara stunder vi får.

Dikt från roten. Di.21: Mellan skratt och skuggor.

 

1. I vardagens små och märkliga spel, där inget blir riktigt som man tänkt sig själv, finns skrattet gömt i en tappad sko, i fel hållplats och en katt utan ro.

   Vi möter främlingar, märkliga själar, som väcker frågor och gamla trälar. Ett ord, en blick, ett oväntat möte, kan öppna en dörr till ett okänt sköte.

   För livet är lustigt, men sällan helt lätt, det vrider och vänder på fel och på rätt. Bakom en skrattsalva, varm och klar, finns ibland frågor vi aldrig besvarat har.

   I varje människa bor en skugga ibland, en mörk liten vrå i ett annars ljust land. Där göms våra rädslor, vår avund, vår sorg, vår längtan att fly från en osynlig borg.

   Men kanske är skuggorna också en del av det som gör människan bräcklig och hel. Vi skrattar åt tokigheter, famlar oss fram, blir främlingar, vänner — och lite grand slam.

   Så låt oss gå vidare, med självironi, med plats för det svarta och det komiska i. För mitt i det sällsamma, mitt i allt grått, kan livet bli vackert på sätt vi ej förstått.

   Och när dagen går mot nattens famn, och världen blir tyst utan svar eller namn, får skrattet och skuggan samsas ändå — två sidor av livet vi alla bär på.

2. 
   
   
   

Handplockade funderingar etthundrafemtiosex: Att vara en del av framtiden.

Idag kände man verkligen på en av vinterns första käftsmällar som gjorde att man blev tvungen att både använda mössa och vantar men det var bara att slänga sig upp på cykeln och trampa iväg till kneget, men jag lovar er att jag var det närmaste en kroppslig isglass man kan vara när jag var framme. I vanliga fall har jag cyklat mig igenom samtliga vintrar sedan jag började jobba typ 1978 men nu sa frugan ifrån på skarpen och rekommenderade samåkning denna här sista vintern i mitt arbetsliv okej sa jag. Vet inte hur många gånger jag har kört omkull på isfläckar och dylikt men dom är otaliga det vet jag peppar peppar.

Idag uppmärksammar vi cyberhygiendagen vars syfte är att uppmuntra privatpersoner och organisationer att bygga bättre digitala vanor för att minska cyberhot i vardagen. Dagen är ett tillfälle att gå igenom sina rutiner och se om skyddet behöver stärkas. Cyberhygien handlar om grundläggande tekniska rutiner arbetssätt och beteende som minskar risken för cyberincidenser och begränsar konsekvenserna om något händer. Personligen är man livrädd för att någon skall hacka sig in och länsa allt man äger och har därför är det så sjukt viktigt att uppgradera lösenorden med jämna mellanrum och förstärka brandväggarna lite då och då.

Vad vore vi utan statistik i alla dess former faktiskt ingenting utifrån dom kan man få en prognos en uppfattning ett humm vart det barkar hän så därfär uppmärksammar vi även världsdagen för statistik och vikten av statistik för samhällsutveckling och beslutfattande både nationellt och internationellt. Dagen instiftades för att belysa hur statistik bidrar till transparens jämnställdhet och hållbar utveckling.

Dikt från roten. Di.20: Jag stod kvar.

 

1. Jag gav mitt hjärta utan att tveka, trodde på ord som visade sig blekna. Jag byggde broar där andra bröt band, sträckte ut hjärtat med öppen hand.

   Jag såg er lämna utan ett farväl, som om jag aldrig betytt något alls. Ni vände ryggen när mörkret föll, och lämnade mig med tusen frågor och håll.

   Jag litade blint på löften ni gav, men sveken blev vågor som drog mig mot hav. Relationer som en gång kändes så starka, blev minnen jag tvingades ensam betrakta.

   Jag undrar ibland om ni någonsin förstår, hur djupt era handlingar satte sina spår. Hur ont det gör när någon bara går, och lämnar ett tomrum som ingen förmår att fylla igen, hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än genom nätterna söker.

   Men trots alla svek och hjärtan som brast, står jag ännu kvar, även om inget är fast. Jag bär mina ärr, jag döljer min smärta, men ingen ska längre få krossa mitt hjärta.

   För jag förtjänar mer än halva löften, mer än kalla avsked och tystnad i natten. Jag må ha förlorat människor jag höll kära, men jag tänker aldrig förlora mig själv för att bära vikten av svek som aldrig var mitt.

   Jag stod kvar när ni valde att gå. Nu lär jag mig långsamt att släppa ändå.

2. 
   
   
   

3.