Som amen i kyrkan?

Söndagen rullar vidare på mot kvällen. Ett begynnande mörker håller på att lägga sig över nejders viddar. Har precis ätit fläskkotletter. Frugan liksom jag har uppenbarliga problem för att hålla hostan inombords, min tonårsdotter tjatar hela tiden om armvecket. Hallå hallå. Men snälla kära nån, det är väl alltid armvecket som gäller vid hosta. Men ibland hinner man inte alls med i svängarna?

Det är ingen ursäkt, dundrar tonårsdottern i och slänger dörren efter sig. Hon vill bara väl liksom oss andra dödliga. Vi tre har fått hjälpas åt med att rasta jycken. Men jag har lovat helt och dylikt att jag tar sista rast passet. Även första morgon passet. På så sätt hjälps vi åt med avlastningen. Teamwork inom den heliga treenigheten. Amen.

Att landa mjukt i jungfrumarken?

Obemärkt i mina ögon går vi in i eftermiddagens orörda jungfrumark? Där ingenting är huggit i sten. Har precis rostat mig en macka, det var precis vad jag behövde. Tonårsdottern har motvilligt rastat hunden runt kvarteret. Kanske inte hennes största prio, men hunden är glad över hennes plötsliga uppoffring. Hon erbjöd sig själv. Hon är duktig.

Både frugan och jag ligger där i våra smak och luktlösa lindor, och hoppas på att morgondagen blir nåt uns bättre än idag. Hoppet är det sista som lämnar kroppen. För egen del kan jag lätt konstatera ett stort fall framåt? Alla sådana dagar är såklart positiva för mitt tillfriskande. Annars så gör vi allt för att göra dagen så barmhärtig som möjligt.

När luncher blir överskattade?

Snart går det mot lunch? I min värld för existerar för närvarande inga luncher. Utan bara nån macka i bästa fall? Eftersom mitt smak och lukt organ är bortkopplade, vill man ju inte lägga ned någon extra energi på flådig mat. Utan nöjer sig med en ordinär macka. Ska man nu säga någonting om mitt tillstånd, kan man väl säga att det är något bättre än i går? Men bara marginellt?

Varje dag är dock en sorts framgång mot ett stabilt läge. Nåt liknande som jag var innan? Tänker dock inte skynda på den processen, utan låta kroppen få göra sitt jobb i lugn och ro. I dagsläget går jag bara ut och luftar mig, för att få känna den kalla sträva luften omhulda mig. Ser det som en del i både läkandet och helandet.

Reflektionernas råkalla morgon?

Som sagt den här begynnande råkalla söndagsmorgon har man ytterligare reflekterat över sitt tillstånd. Som vanligt smakade även den här frukosten som skokartong? När den borde smaka nåt helt annat. Utanför klipper folk sina gräsmattor, en kamp mot den arla morgondaggens frostliknande underlag. Men även en av dom sista gångerna som den plikten kallar.

Efter hand byter man ut gräsklipparna mot snöskyfflarna. Vilket kan kännas sorgligt i vissa läger? I morgon kan om det nu om det vill sig riktigt illa, ordningen vara någonting helt annat? Kanske vill vi inte ens veta? I morgon är en annan dag liksom? Det som gäller idag gäller tills vidare?

Det som ligger dolt under ytan?

Även den här morgonen inleds svinkall med frostnupna gräsmattor. Det som kommas skall. Det hela blir ju knappast bättre? Hur det än är så går vi in mot en lång och troligtvis kall snörik vinter? Enligt bondepraktikan betyder dom myckna rönnbären en kall vinter? Nu för tiden styr knappast inte bondepraktikan våra arma liv utan konsekvenserna av miljöförstöringarna. Som man bäddar får man ligga?

Det är så dags att rädda planeten nu? Okej bättre sent än aldrig då. På 90-talet fick man lära sig att om länderna kring Östersjön stängde av sina kolslukande industrier, skulle det ta minst 150 år innan Sverige återhämtade sig? Hur det nu är med den saken? Nu för tiden handlar det mest om slutförvaringen av både kärnavfall till uttjänta batteridelar.

Det viktigaste i livet?

Denna här lördagen börjar bra efter en bitvis kall morgon. Luften känns definitivt höst. I fråga om lukt och smak så har jag inte tillgång till dom ack så viktiga funktionerna för närvarande? Därför får frugan vara mina organ så länge det varar? Dagens frukost bestod av sedvanligt kaffe som jag bara kände av det varma? Ett par kaviarmackor som jag bara kände det salta i? Får nog leva ytterligare ett tag till med skokartongens odelikata smakupplevelse? Har liksom inget val?

Det viktigaste är att jag trots allt har kvar matlusten till viss del? Men men det kommer en annan tid framöver. Idag får inte min övriga familj ens kliva ut ur huset under rådande omständigheter? Vilket får min tonårsdotter till att gå upp i limningen? Herregud hellre brottas jag med en paranoid krokodil än att gå i klinch med min tonårsdotter? Man väljer dom striderna som man kan vinna, resten skiter man i.

En läkande del i helheten?

Tydligen så fick man skrapa bort frosten från rutorna i morse? Själv har jag ingen aning om det? Frugan hade varit ute med jycken och konstaterade det. Själv tänker jag varken gå ut i dag eller i morgon heller för den delen. Är för närvarande mitt uppe i en läkningsprocess, så det får ta den tid det tar för återhämtning. Det gäller att inte komma tillbaka för snabbt? Det drabbar bara en själv.

Oavsett om vi vill det eller inte så går vi smygande icke obemärkt in i en sensommar slash förhöst period, där kalla mornar löser av varma dagar. Nu finns det ingen återvändo. Ligger fortfarande kvar i sängen och hoppas på att om nån dag skall mina smak och luktsinnen återvända till min trötta kropp?

Dom stora hanterarnas tid?

När man som jag ligger sjuk i sänghalmen så har man tid över till att reflektera över olika saker? Exempelvis då bombdådet i Värnamo översvämningarna i staterna talibanernas våldstyre som för det utarmade landet ytterligare 1000 år tillbaka i tiden. Även om min egen dödlighet eller odödlighet om ni så vill? För närvarande ökar smittspridningen lavinartat i vårt land även utanför våra gränser finns det inget hopp om bättring?

På sikt kanske man kan hantera pandemin men knappast kortsiktigt. Passar även på att tacka för alla gratulationerna på gårdagens födelsedag. Kroppsligt sätt är man på fel sida om 60 års sträcket? Mentalt är man fortfarande med i matchen, för den matchen vill man ju inte förlora för allt smör i småland.

Osäkert i ett skarpt läge?

Befinner mig fortfarande i ett skarpt läge sjukdomsmässigt. Har bara blivit marginellt bättre sedan tidig måndag, faktiskt inga tendenser alls till att bli bättre? Inom ett par timmar hoppas jag att mitt efterlängtade covidprov svar kommer? I dagsläget vet jag fortfarande ingenting om vad jag har? Det kan vara allt emellan det tänkbara och det otänkbara? Fågel fisk eller mittemellan?

Som vanligt denna här sjuka veckan har min frukost smakat skokartong. Hoppas verkligen att min smak och lukt, kommer tillbaks inom kort? Frugan jobbar fortfarande hemma, och kommer så att göra en bra tid framöver. Själv kan jag inget annat göra än att skriva av mig så gott det går. Det är väl det ända som fortfarande går?

När allt kommer smaka som vanligt igen?

Är uppe och sträcker på mig ett tag, alla onda leder knakar. Hela processen låter som en begynnande jordbävning. Ett plockepinn ras eller liknande? Ärligt talat har jag ont i precis varenda rörlig del i kroppen. Känner att jag inte kan ligga still mer än ett tag i sänder. Snart skall min gulliga familj efter avslutad ridlektion börja med kvällens festtacos.

Som i vanliga fall smakar superb rent utsagt gudomligt men för närvarande är jag rädd för att anrätten mer kommer att smaka åt skokartongs hållet. Men mitt långtidsminne i hjärnan vet exakt hur det smakar i vanliga fall. Jag får förlita mig på den känslan. Tänker bädda ned mig utan protest i soffan för att avnjuta sista försäsongsmatchen i hockey inför shl premiären. Så är min plan inför kvällen.