Vi bygger våra dagar med händer som arbetar,
med drömmar som bär oss genom regn och genom sol.
Vi bär på våra bördor, vi reser oss och strävar,
och finner små mirakel i en värld så stor.
För livet är ett arbete, en resa utan karta,
där varje steg vi vandrar lämnar spår i tidens sand.
Och mitt i allt det enkla, mitt i vardagens alla måsten,
finns något som är större än vi någonsin förstår ibland.
Det finns en kärlek som inte räknar timmar,
som står kvar när åren går och krafterna tar slut.
En kärlek som i tystnad låter hjärtat vila,
och ser det vackra i det slitna, i det enkla, i det brutna.
Vi älskar genom handling, genom ord och genom närhet,
genom kaffet som blir varmt och handen som finns kvar.
Genom alla dessa stunder som vi sällan kallar under,
men som blir till själva livet, till det finaste vi har.
Så låt oss arbeta hårt, men aldrig glömma varför,
låta drömmarna få leva och ge själen lite ro.
För ingen framgång väger tyngre än en människa att älska,
ingen rikedom är större än att någon vill en tro.
Och när vår tid har vandrat genom vintrar, vårar, somrar,
när våra steg blir långsammare och åren lagt sig till ro,
ska kärleken stå kvar som en eld i kvällens mörker,
en tidlös liten låga där två hjärtan finner ro.
För livet är att kämpa, att förlora och att vinna,
att våga älska helhjärtat, fast framtiden är oviss och lång.
Och det största vi kan lämna efter våra dagar
är kärlek som består — och ett liv som blev vår sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar