Dikt från roten. Di.26: Där någon annanstans.

Det finns en längtan, stilla och svår,

som viskar om vägar vi aldrig förstår. Om platser vi drömmer om, fjärran och fria, om livet som kunde ha varit — kanske vårt eget, kanske ett annat.

Och tiden den flyr, som löv över mark, med minnen som bleknar men lämnar oss stark. De dagar vi levde, de ord som blev sagda, de stunder vi önskar att åter få fånga.

Men nuet står nära, så naket och sant, med all sin skörhet, sin glöd och sin brand. Det kräver vår närvaro, ber oss att se att livet är här — och att inget består för evigt.

Så låt oss väl längta, låt minnena bo, men inte förlora den stund vi fått tro. För kanske finns svaret, hur märkligt det låter, inte där borta — utan här, medan tiden går åter.

Dikt från roten. Di.25: Snäva marginaler.

Dagarna går, som dagar gör,

med små bekymmer innanför vår dörr. En sak ska hinnas, en annan bli klar, och tiden tar mer än den någonsin har.

Vi lägger minuter i morgondagens bank, men räntan betalas i oro och tank. Det fanns lite luft mellan då och sen, nu fylls varje lucka igen och igen.

Och marginalerna, tunna som tråd, brister så lätt när livet går på. Vi skyndar mot kvällen, mot vila, mot ro, men glömmer ibland vad vi själva kan tro.

Kanske är svaret att sakta gå ner, att inte hinna precis allt som sker. För tiden försvinner, det vet vi ju väl, men lite av livet kan sparas åt en själv.

Dikt från roten. Di.24: Vänskap med vingar av glas.

Vi möttes där tiden stod still,

i ett ögonblick vi aldrig bad om. Två främlingar med varsin värld, som råkade gå åt samma håll.

Du skrattade åt sådant ingen förstod, jag samlade på ord jag aldrig sa. Vi var så olika, på märkliga vis, men ändå fanns det något vi ville ha.

En vänskap byggd av små absurditeter, av sena samtal och blickar i smyg. Av hemligheter utan löften, och drömmar som svävade högt ovanför skyn.

Men flyktiga möten har vingar av glas, de glittrar en stund, sedan faller de isär. Och kvar finns minnet av allt som var, av någon som kändes så nära, så kär.

Kanske var vi aldrig menade att stanna, kanske var vår plats just där och då. Men vissa människor lämnar spår i själen, långt efter att de valt att gå.

Så om våra vägar möts igen en dag, bland främlingar och vardagens brus, ska jag le åt vår udda vänskap som en gång gjorde mörkret till ljus.

Dikt från roten. Di: 23: Där våra vägar möts:

 Det finns en kärlek som aldrig blev sagd,

en stilla längtan som hjärtat bar. En blick som dröjde, ett leende kvar, en känsla som växte, men aldrig fick svar.

Vi möttes där livet minst kunde ana, på vägar vi aldrig tänkt att vi skulle bana. Två själar som sökte, två hjärtan som brann, i ögonblick som tiden aldrig riktigt hann.

Dina ord var värme i kyliga dar, din närhet en känsla jag länge bar kvar. Och fast våra händer aldrig riktigt nådde fram, fanns något mellan oss, så ömt och så sant.

Kanske var vi för sena, kanske för rädda, med drömmar vi gömde och sanningar klädda. Men vissa möten lämnar spår i ens själ, som viskar om kärlek, trots allt som blev fel.

Så om våra vägar en dag möts igen, om livet gör främlingar till något mer än vän, ska jag minnas den värme som en gång fanns där, och allt det osagda som hjärtat ännu bär.

För all kärlek behöver inte få ett slut, och allt som är äkta behöver inte levas ut. Ibland är det vackraste vi någonsin får en människa som stannar — fast bara i våra spår.