Små steg är bättre än inga alls?

Funderar lite löst kring om hur allt skall bli framöver såklart en sorts personlig reflektion. Definitivt börjar allt socialt stabiliseras med små steg framåt exempelvis då i nöjesbranschen som har fått något av en nytändning, det mesta börjar faktiskt bli som vanligt igen? Numera är det helt dött i covid svängen men prognoser och tabeller man hör inte lika mycket längre? Eftersom det inte längre klassas som en samhällsfarlig grej, men viss tusan blir folk fortfarande olika sjuka i covid? På tal om annat så flikar jag in att snön fortsätter att fullkomligt vräka ned i en smått ohejdad form herregud säger jag bara.

I min region fortsätter dock smittan öka dramatiskt, och är troligtvis bland dom värst drabbade i landet? På något kusligt sätt verkar folk i allmänhet ha glömt bort att vi faktiskt hade en pandemi eller så har dom bara förträngt den? Numera härjar en annan variant men sedan om den är kraftigare eller inte vet jag faktiskt inte det tror jag ingen vet? På tal om coviden så fick min familj farsoten två gånger vardera det känns som om det räcker med den varan?