Man kan se livet som en tidsbestämd bergsbestigning http://www.everestian.com/mount-everest-sv.html som man tar i olika etapper. Vissa av oss väljer att gå den lätta vägen, medans andra har inget val utan gör det bästa av sin situation. Berget kan även innehålla svåra passager olika otillgängligheter men även partier som man via ett glassigt bananskal halkar in på vissa lättare än andra. Vissa har öppna gräddfiler tack vare eller på grund av sitt liveläge, i mitt fall har det ändå gott ganska bra fast jag är uppvuxen i ett betong och asfaltliknande taggbuskområde.
Där ibland djungelns lag var den enda gällande, på många sätt har man fått anpassa sig och läst av sitt umgänge och på den vägen är det. Ur detta perspektiv har man gått stärkt ut och har fått ett bättre skydd än många andra har, ett hårt härdat skinn kan vara en klar fördel i vissa uppkomna situationer. På livets höst börjar man närma sig toppen eller med andra ord livets ändhållplats, sedan vet man inte ett smack om vad som döljer sig bakom toppen och på vägen ned? Kanske är man en som hela tiden tar en lott varje dag där varannan lott är en nit allt det där är bara spekulationer, egentligen så vet man inte ett skit om morgondagen?
.jpg "Varje dag är en kamp mot toppen?")
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar