Jag har lärt mig att livet inte alltid handlar om de stora orden,
om segrar, framgångar eller drömmar som aldrig tycks ta slut.
Jag finner det viktiga i de små ögonblicken,
i människors närhet och i allt det som känns på riktigt.
Jag bär mina erfarenheter som osynliga märken,
ibland som styrka, ibland som en påminnelse om min sårbarhet.
Jag vet att relationer inte alltid är enkla,
att även de närmaste kan gå vilse i sina egna tankar.
Men jag tror fortfarande på ärligheten,
på att våga stanna kvar när det blåser
och att våga sträcka ut en hand när orden inte räcker till.
Jag söker inte den perfekta kärleken,
jag söker den som finns kvar när vardagen tar vid.
Den som ryms i en kopp,
i en blick över köksbordet,
i ett förlåt som verkligen betyder något.
I ett skratt mitt i bekymren
och i en hand som söker min utan någon särskild anledning.
Jag vill kunna säga vad jag känner
utan att behöva väga varje ord på guldvåg.
Jag vill kunna vara stark utan att dölja min svaghet,
och nära utan att förlora mig själv.
För mig är kärlekens språk inte alltid poetiskt,
ibland är det bara orden:
Jag finns här, jag lyssnar, jag bryr mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar