Koncist: Fröberg en sprattlande forntidsman med bananstockar.

På tal om att ligga för ankare så kände jag en sjöman en gång i forntiden. En synnerligen berest man som bar bananstockar i främmande land som landkrabba hade denna säregna man ingen vidare lycka. Rent social satt han fast på ett evigt grund utan att kunna ta sig loss för egen maskin. 

Denna sjöman låt oss kalla han för Fröberg var en underlig man man visste vem han var men egentligen visste man inte ett skit om personen mer än att han levde ett liv som knappast han var värd. Som en sprattlande döende fisk på torra land men till slut dränktes han av alkoholen denna oberäkniga dryck som har sänkt så många skepp och människor.

Kallar mig förövrigt för en killer bloggare en sådan som använder min skrift som ett fredlig vapen som gärna som vill börja med att förändra min direkta närhet. Man får ta ett steg i taget Rom byggdes knappast på en dag. Siktar man för högt blir fallit tyngre så är det bara känner att jag är en kreativ enhet av min personlighet med ordliknande superkrafter.En sådan herre som hellre vill glädja än att framkalla sorg. Ingen komplex persongestalt men en väldans jordnära sådan vilket räcker långt.

I dagens samhälle kan man inte heller vara riktigt säker. Minns en snubbe som blev av med sin cykel på förmiddagen på eftermiddagen såg han den på en medial säljsida det var hans cykel efter mycket om och men bestämde dom träff och dom konfronterades. Det hela slutade med att polisen haffade en yngre gangster snubben fick tillbaka sin cykel. Snubben blev glad medans fifflaren åkte dit för häleri eftersom det inte gick att styrka. Att just han hade snott hojen en riktig solskenshistoria med andra ord sådana behövs också ibland.

Dagsbagatellen: Fri parkering, fram till onsdag förmiddag.

Ligger här, i min sjuka ensamhet. Genomförkyld ggr 2.Med alla tänkbara coronasymtomer. Efter att ha ringt till chefen. Så bokade jag även, en tid för covid 19 provtagning. Första bästa tiden, fanns inte förrns onsdag förmiddag? Men det, spelar ingen roll. Tänkte inte jobba ändå ,i mitt sjuka tillstånd.  man bäddar, får man ligga sägs det? Det gäller absolut inte mig. Det ända som jag har bäddat, är min säng. Som jag tänker parkera mig i, fram tills onsdag förmiddag.

Utanför mitt regniga fönster. Är det ett jävla hundväder, rent ut sagt. Så himla typiskt höstväder, Vad annat kan man vänta sig, i dessa kala tider. Där allt det gröna sköna, förvandlas till färgsprakande lövorgasmer. Vilket kan vara trevligt. Efter 60 bast, är man van vid. Att det brukar se ut, på det här viset. Apropå min jycke, som lystrar till namnet Dino.Så måste jag, rasta honom med jämna mellanrum. Den biten, kommer jag inte ifrån. Hur jag än beter mig. Promenaderna som blir, minimeras eller halveras i takt med min ork. Men rastad, blir han i vilket som.

Övriga familjen, är iväg på jobb respektive skola. Det surriga förspelet har abrupt tystnad. Precis, som när en ballong exploderar. Vad blir kvar efteråt? Mer än tystnaden? Det här med tystnaden, tycker jag är underbar. Det finns inget, underbarare ljud än tystnaden. I dessa dagar, är tystnaden en bristvara. Som överröstas av, alla tänkbara tekniska prylar. Som låter mest hela tiden.

Koncist: Som kroniska kriminella flugsvampar.

Ibland undrar man om världen ändå inte är galen faktiskt spritt språngande. Våldet ökar markant dom småkriminella breder ut sig som kroniska flugsvampar som tenderar att ta över världen så jävla ruttet. Allt eskalerar till tidsinställda bomber till sist blir man så infernaliskt avtrubbad att man till slut inbillar sig att allt är normalt vilket det såklart inte är.

Det kan tyckas att vi lever i en skruvad tredimensionell vrångvärld där alla så kallade normala funktioner börjar krackelera uti kanterna. En trolig början på någonting annat vi inte knappast hade förväntat oss? Scenen är som hämtad ur rödluvan där vi människor gestaltar rödluvan, som högst ovetande går rakt i käftarna på den stora stygga vargen som kännetecknas som våra makthavarna ur detta kan knappast komma något gott.

Idag vet jag dock att världen trots allt är spritt språngande galen det har jag vetat en längre tid. Men jag har inte berättat det för någon inte ens för min spegelbild. Den glappar inte käft i första taget den är liksom mig ytterst försiktig att yppa nåt som kan ställa till mer skada än nytta. Kort sagt vi är patriotiska bundsförvanter iur och skur.

Koncist: Dagen då russinen säkert blir min död eller min överlevnad?

Maka söker kaka man plockar ur russinet ur den goda kakan i själva verket hatar jag russin i alla dess tänkbara former. Min svärmor envisas med att baka lussekatter med russin i jag inbillar mig att hon gör det på ren pur jävelskap för att hon vet att jag hatar russin. Jag tror vad jag vill om den saken vi lever i en värld där russin är en beståndsdel men jag vet inte vart det finns säkert någon kal fläck där den kan slå rot låt oss inte hoppas det?

På tal om russin så älskade jag det som barn innan jag blev normal det fanns som halvstora askar att köpa det tyckte morsan att jag skulle få som lördagsgodis så hygglig var hon? Så här i efterhand förstod hon säkert inte bättre eller så var jag enbart korkat som åt upp innehållet om denna tragedi kan man bara spekulera om hur länge som helst. Men en sak är tämligen säker jag skulle aldrig utsätta mina barn för russin herregud hur skulle det se ut jag bara frågar?

Om nu situationen vore annorlundare låt oss nu tänka att min optimistjolle kapsejsade och sjönk. Man klarade sig helskinnat och simmade till en obebodd ö där det bara växte russin och ingenting annat hur skulle man resonera då? Säkert lydde man magens skrik och tvingade i sig dessa hemska russin bara för sin överlevnads skull. Hoppas att det aldrig någonsin blir sanning den som lever får se!

Bild & Ord: Flickan och svampen.

Bild 48: Verket "Flickan och svampen", av bildskaparen G.zero-T.

Man blir sällan profet, i sin egna stad? Kanske med, några få lysande undantag. Ett av dom, är bland annat Hjalmar Bergman. Men även Sune böckernas författare. En del rockare, ingår även i den förnämliga församlingen. Det där med att skriva, har liksom alltid varit min grej. Att förmedla saker och ting. Till min speciella stil .Det där, om att hitta sin egenartade nisch och så vidare.

Alla har vi väl, våra hobbys .En del gör si, andra så. Huvudsaken, är att man kan falla tillbaka. Till någonting, som man tycker om och gillar. Har skrivit allting, som går. Utom att få, egna böcker tryckta. Tusentals insändare i lokalblaskan. Mängder av både prosa, dikter och noveller. Publicerade i sådana kretsar .Små skrönor, till coola musiktexter. En herrans massa år, som facebookare.Vilket jag inte är idag. Den tiden är förbi. Idag, satsar jag helt och hållet på bloggformen. Ett medialt attraktivt verktyg, som verkligen passar min stil. Där går jag all in, med hela min själ.

Blir jag inte profet, någon annanstans? Så hoppas jag, att jag blir det här och inom bloggkonsten. Åtminstone strävar, jag efter det. I mitt arma huvud, så kryllar det fortfarande med oskrivna vardagsbagateller. Om små, korta snärta berättelser. Som förhoppningsvis, skall tilltala såväl mina gamla som nya läsare. Ni blir inte av med mig, så himla lätt? För jag har precis, bara börjat med den här kreativa nischen.

Bild & Ord: Den liggande lathunden.

Bild 47: Verket "Den liggande lathunden", av bildskaparen G.zero-T.

Man brukar säga, att det ligger en hund begraven .När man anar oråd, om någonting. Eller så plockar man fram lathunden. För att göra någonting? En manual, för att förenkla saker och ting. Min jycke, som lystrar till namnet Dino. Är en hund, som nästan alltid. Lyder sin älskade husses, mista vink? Ibland, så kan han få för sig. Att totalt skita i, mina förmaningar. Precis, som oss människor. Så vill vi, inte heller gå i koppel?

Från början, var jag väldig skeptisk till att ha hund. Jag var ingen, hundmänniska uti fingerspetsarna. Har alltid haft katter. Som mera, speglade min fria personlighet. Hur som helst, så fastnade jag till slut för jycken Dino. Som kom att bli en kär vän. Som en självklar del ,i vår familj. Hunden, har vi nu haft i ett par år. Så den har fogat sig, till våra rutiner. Och funnit sig, i vardagens banaliteter. Som hund i handsken.

Katter däremot, är självständiga djur .Dom går sina egna vägar. De gör som dom vill. Mina katter på landet, var sådana att när dom blev hungriga. Hoppade dom upp, på fönsterblecket. Slog med tassen på fönsterrutan. Då ville den komma in .Sedan vilade, den sig en stund. Sedan ville den ut igen, i det fria. Jaga lite möss, för att eventuellt dryga ut kosten. Eller bara vara katt, i naturens myllrande sköte.

Dagsbagatellen: När det negativa blir positivt.

Ligger kvar i min säng. Har bara gått upp, för att uträtta mina behov. Ätit en spartansk frukost .Är så jävla förkyld. Ni anar inte? Åkomman, har slagit ut min hörsel. Hör inte ett dugg .En ganska, olustig känsla. Där hela huvudets insida, tycks bestå utav bomull. Så idag, blir dialoger med övriga familjen väldigt sparsmakade .Ingenting alls faktiskt, dom förstår säkert min sjuka situation .Vill gärna tro det.

Senast jag var sjuk? Har jag nästan förträngt .Men det var ett, bra tag sedan. Då låg jag också, och kämpade mot olika kroppsliga symptomer. Den ene, var värre än den andre. Eftersom, mitt immunförsvar är kraftfullt. Så gick det över, på ett par dagar. En vanlig förkylning idag, kan vara något helt annat. Blir jag inte bättre, till kvällen? Är risken uppenbar, att jag blir ivägskickad till provtagning? Det har jag varit, en gång förut. Då var jag negativ. Även också, mitt antikroppstest. Vilket i sammanhanget, var väldigt positivt.