Jag bär på en längtan som aldrig riktigt somnar,
en stilla väntan någonstans inom mig.
Ibland känns den som en viskning från det förflutna,
ibland som en dröm om något som ännu väntar på mig.
Jag saknar de där små stunderna,
ett leende, en blick, en hand att hålla i.
De enkla orden som betydde så mycket,
och närheten som gjorde världen lite varmare.
Det finns ett vemod i att längta,
i att veta att tiden aldrig står still.
Att vissa människor lämnar spår i hjärtat
som inga avstånd eller år kan sudda ut.
Men jag vill ändå tro på ömheten,
på kärleken som finns i det lilla och nära.
På modet att våga sakna, att våga vänta,
och att fortfarande ha något vackert att bära.
För innerst inne är jag nog sådan,
en människa med hjärtat lite på glänt.
Jag längtar, jag väntar, jag saknar och hoppas,
och mitt i allt finns en ömhet som aldrig har vänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar