Nu har man då blivit ett år äldre och livet passerar revy fram tills den sista föreställningen, fortfarande är man ganska obehindrad socialt stundtals ganska rörlig emellan övre medelåldern och pensionen https://www.amf.se/forsta-din-pension/sa-fungerar-pensionssystemet/?gclid=Cj0KCQjw08aYBhDlARIsAA_gb0cfrdh4Fb_YEpegP9844Nt-AcW5WVSUFYG2tuy1rBlKLy9j8IXhaPMaAgNQEALw_wcB faktum är att jag kommer skrämmande närmare pensionen för varje år som går. Har mellan tummen och pekfingret högst en handfull år kvar att jobba, den stora frågan blir då om man har råd till att gå i pension eller jobba i ett par år extra? Det hela handlar om att få vara frisk både psykiskt och fysiskt personligen så jobbar jag i en sånt bransch, där man ser hur snabbt en dement sjukdom kan accelerera i negativ bemärkelse och det är min stora skräck och fasa att hamna i ett sånt tillstånd där man varken vet vad man heter vart man är eller vem som är mina nära kära den dagen vill knappast någon uppleva?
På det stora hela så får man vara glad och tacksam över att vakna över huvudtaget glädjen över att känna morgonljuset lysa i ens nyvakna ansikte, att höra småfåglarnas glada tillrop numera dominerar dom där jobbiga fiskmåsarna som verkar ha totalt tagit över scenen som ett skränigt gangstergäng. Fiskmåsar hör hemma vid det kluckande havets våg punkt slut och knappast vid min näpna altan i inlandet det känns fel på nåt sätt alla dagar i veckan? Kanske är det så här som vi får uppleva den vilda naturen som kryper allt närmare civilisationen på grund av att deras miljö utarmas meter för meter, tills har dom inte har några alternativ kvar att gömma sig i? Man kan lugnt säga att människan är den största risken och orsaken för en global katastrof.
.jpg "Den dagen kommer säkert förr eller senare?")
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar