Nu skall jag inte klaga eller så men jag undrar hur det blir när man blir gammal, just nu är det bara drygt 20 år kvar tills den åldern är inne då man inte kan klara sig själv längre eller? Naturligtvis så är vi alla olika med olika behov arvsanlag genuppsättningar och dyligt, vilket liveläge man befinner sig i och yttre inre omständigheter miljöer det sociala och så vidare? Eftersom jag jobbar på ett ställe där dementa sköts om i omvårdnaden, så är just demenssjukdomen https://www.demensforbundet.se/om-demens/demenssjukdomar/?gclid=Cj0KCQjw7KqZBhCBARIsAI-fTKKH3g1QkMzicnaX0YVtvQI4icKBgJjwDezrwrUBfPJBaVuNHKiv_UMaAsZlEALw_wcB en skräck utöver det vanliga.
Dessutom kryper sjukdomen ner i åldrarna vilket är skrämmande i sig själv, man vet inte ett skit om vad som döljer sig i den närmsta framtiden har vi tur så överlever vi annars så gör vi det inte? Just ålderdomen kan vi inte göra nåt skit om det är lika för alla, för några föryngrande krämer tänker jag inte alls börja trolla med här hos mig är det naturlig skönhet som gäller alla dagar i veckan. Eftersom vi fortfarande lever i nuet än så länge så tar man en dag i sänder och varje dag är en skänk från ovan, det är en jävla tur att man inte vet ett dyft om sitt öde? Vissa anser att det är förutbestämt men det kan man bara spekulera om?
.jpg "Man kanske skulle börja trolla med knäna?")
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar