Idag går man in i på det 62:andra året med viss tveksamhet en viss bakomliggande tryckande ångest, man börjar det hela med en smärre förkylning som i stort sätt har slagit ut kroppens funktioner med hull och hår? Det positiva i kråksången är ändå mitt negativa covid besked https://www.rodakorset.se/vad-vi-gor/halsa-och-vard/coronaviruset---fakta-och-rad/?gclid=Cj0KCQjw08aYBhDlARIsAA_gb0d1dhKVzBLfh8MNm5fAXpbp1v7gfYaMjIJAHMoeQ3yMV_nkqH2VnxUaAnkgEALw_wcB som kanske höjde upp smilgroparna något, på det stora hela så kan jag inte göra ett skit åt min nuvarande situation utan bara vara och vila upp mig till min forna glans igen. Efter som jag ligger där jag ligger så har vi blivit tvungna till att ställa in morgondagens kalas klang och jubelförställning, på ett sätt känns det bra helt okej på ett annat sätt hur skitdåligt som helst men det är högst en högst personlig sak?
Kom ihåg en gång när jag hade lunginflammation den där dubbelsidiga varianten då min mamma kom och kramade om mig, hon viskade i mitt öra att snart blir du bra igen jag drack varm choklad och limpmacka med prickig korv på kom ihåg än idag hur fantastiskt gott det hela smakade. Idag är man som sagt lite äldre lite gråare kanske något mognare fast frugan påstår nåt helt annat det får såklart stå för henne, men jag saknar oerhört min mammas tröstande ord hennes kärleksfulla viskande i mitt öra om att snart blir du bra igen min älskling.
.jpg "I stort sätt älskar jag dig?")
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar