Utdrag från dagbok: Man kan bara hoppas på mirakel?

"Kyrkklockorna dånar utanför min beskärda del av rådande verklighet samtidigt som den förbannade snön ringlar sig tätare ned än någonsin förr, en och annan saltbil kommer farande som utskjuten ur en kanon och drar sitt strå till stacken. Har precis skottat bort snön från våran baksida för femtioelfte gången, och lär säkert fortsätta så en tid framöver. Frugan sitter försjunken i fotöljen och kollar in eftersändningen på Lets dance, min tonårsdotter sitter i sitt rum och spelar strategispel med sina europeiska kompisar. Det är bara att acceptera att det här är framtidens kommunikation. På min tid så var den gammeldagsa fasta telefonen hightech, så visst har mycket vatten runnit under broarna sedan dess. Nu för tiden finns den gamla hederliga oranga telefonkiosken på museumet, som dagens barn storögt undrar över? Dom säger säger saker som, hur i helsike kan man förmedla sig i en sådan? Utvecklingen fortsätter att expandera och ingen kan hindra den, men man kan acceptera och ta del av den gör man inte det så är man helt utanför den gällande digitala ordningen.

Fortfarande dör människor och nya människor föds i en sorts naturlig balans, snart tillhör jag den gamla generationen oavsett om jag vill det eller inte? Vännerna runt omkring mig börjar så smått på att tackla av och en ny generation är beredd av överta den rollen. Allt går i cykler där jag själv befinner mig i en fas där jag närmast väntar på pensionen? Kom att tänka på mormors bonad som var en ålderstrappstege där man gick raskt upp till 50 år, för att sedan kvickt rasa nedåt tills endast graven väntar. Vårat liv på denna planet är i bästa fall tidsbegränsad, sedan får man hoppas på att inte sjukdomar förkortar den processen?"