Utdrag från dagbok: Kan tänka mig att sjunga på sista versen?

"Kaffetåren är som vi alla vet den bästa utav tårar, så därför satte vi på ett par tre koppar kaffe för en stund sedan och slog till med varsin superfärsk vaniljmunk. Nu kan man med gott samvete stoppa in en vaniljmunk i foderluckan utan att få några ångestladdade attacker, eftersom man rör sig numera 100 procent mer än för bara några veckor sedan då låg man som ett funktionshindrat kolli. Men fortfarande brottas jag med ett par extra kilo trivselvikt, men det lilla extra ovälkomna bagaget tänker jag plocka bort allt eftersom. Frugan funderar som mest på att göra egenlagad fiskgratäng ikväll med räkor till. Sist hon gjorde den gudomliga fiskrätten var för många månaders sedan, så jag kände att nu var det dags för att reprisera just den rätten. Har lite tudelade känslor inför morgondagens besök hos sjukgymnasten, problemet ligger i att jag har sjukt jobbiga benhinnekänningar för närvarande så jag får se hur det ser ut i morgon? Då tar jag ett beslut hurvida om?

Världen utanför min hårfagra aria fortsätter dock att snurra helt ovetande om mina krämper, ärligt talat så tror jag att världen skiter blank i om jag har benhinnekänningar eller andra i sammanhanget oviktiga bekymmer? Kan tänka mig hur offentliga personer känner sig i samma situation som jag, där minsta lilla brott på typ lilltånageln kan få stora rubriker på löpsedlarna. Själv får jag berätta för mina närmsta sörjande i ämnet, men det är knappt dom tror mig? Min äldsta dotter ringde mig i förmiddags och berättade att hon hade köpt ett par badtofflor, i sulan stod det stl 39 men hon tyckte dom såg överdrivet stora ut men hon köpte dom ändå och tänkte inte mer på det. När hon kom hem så pillade hon bort etiketten och där stod att läsa stl 45-46, så hon ringde mig och undrade om jag ville ha dom? Klart att jag ville då mina gamla inkörda extremt fula foppatofflor börjar likna något som katten har släpat in."