Utdrag från dagbok: När drömmarna rann ut i sanden?

"Jag gråter inte över att jag inte blev någon raketforskare inte heller blev jag någon lokförare, det kanske var tur för jag ville aldrig bli någon heller. Poängen i kontentan är att jag blev ett offer för den tidens grupptryck, alla andra ville bli plåtslagare och det blev jag också fast jag hatade plåtslageri. Men ändå utbildade jag mig och även jobbade som plåtslagare i några år, tills jag sa upp mig och gick vidare i livet. I själv verket ville jag bli journalist och skriva böcker, men allt det där rann ut i sanden i stället blev jag stormarknadesbiträde i 15 år och innan dess jobbade jag som städare på regionsjukhuset. I mitten av karriären var jag lagerarbetare i över 10 år, fram tills idag då jag sysslar med helt andra saker. På något sätt har ändå cirkeln gått ihop men vägen dit har både vara krokig taggig och lång.

Skulle jag istället ha lyssnat på mitt hjärta och inte på det långhåriga och extremt omogna grupptrycket kanske mitt liv ha sett betydligt annolundare ut idag, som alltid är det lätt att vara efterklok när man har facit i handen. På något sätt har man fått anpassa sig efter livets vågskvalp och rättat in sig i diverse led fast jag kanske inte alls hade någon lust till detta. Så här i efterhand blev grupptrycket min största tabbe hittills i livet, men slutet blev bra trots alls ändå. Nu börjar jag närma mig slutet av min jobbkarriär, och sedan börjar en annan livsfas. Känslan är som att hela livet leva i en kolsyrad sockerdricka som efter ett tag blir en avslagen skugga av sitt forna jag."