I själva verket är det bara en tidsfråga?

Nu är jag i den prekära situationen att jag utan tvekan kan kalla mig för handikappad inom kort skall jag få både rullstol duschstol och toalettupphöjning typ hela baletten utav terapeuterna https://www.arbetsterapeuterna.se/profession/om-arbetsterapi/vad-goer-en-arbetsterapeut/ på vårdcentralen. Perfekt tycker jag som kan utnyttja mina möjligheter till hjälpmedel under min långa kommande sjukdomsperiod, troligtvis kommer jag att både känna mig rörligare delvis oberoende betydligt friare än att behöva gå omkring staplandes med kryckor från punkt A till B vilket i regel är lika med tur och returresan sängen till muggen. 

I mitt jobb stöter jag dagligen på alla typer av människor i olika vårdsituationer svåra som lätta så jag kan verkligen känna deras ibland hjälplösa känsla, men med en förstående hårt beprövad hustru och med en tonårsdotter som säger att va fan ska han vara hemma för i 8 jävla veckor tänk på mig då jag blir galen säger hon rent ut. I själva verket älskar dom mig alla dagar i veckan är känslan jag får, men visst måste även jag jobba för att minimera mitt blivande handikapp hanterbart och minska min beroendeställning önska mig lycka till. Men när jag väl får rullstolen tänker jag inte gå ut förens efter mörkrets inbrott och endast en kort stund runt kvarteret typ en snabbis, tänker med alla medel undvika frågor som herregud vad har hänt här hur vart det så här hur länge skall du sitta i den där mackapären och så vidare?