Tomas Rolfhzon Ekman

18 januari 2022

Herregud vad jag älskade det som var vitt och brett?

Blundar för nån sekund och ser i ögonvrån att jag är en liten pojke, som springer vitt och brett omkring på en himmelsk blomsteräng med en droppande mjukglass i högsta hugg. Det enda som jag har framför mig är att försöka rädda guds droppande underverk. Naturligtvis var det här för över 50 år sedan i en svunnen tid, då bilarna såg annolundare ut luktade grymt illa som fotogen och det var glest befolkat på våra gator. Blundar ytterligare en gång till ser mig springa upp i min älskade mormors mjuka underbart trygga famn, hon torkar försiktigt bort glassen som har hamnat som en rinnande mask i mitt ansikte.

Hon serverar sedan sockerdricka av den bästa sorten och så klart kanelbullarna denna ytterligare gudagåva som var hennes absoluta signum gud vad jag älskade dessa små underverk. Jag fick äta hur många jag ville, det gjorde jag också mer än vad som var tillåtet. Hon om nån kunde verkligen både baka och laga den mest underbaraste maten i min världsbild. Hon hade fantasi kreativitet energi entusiast och självfallet en imponerande kunskap om råvarorna och dess egenskaper. Minnena av min älskade mormor som jag såg upp till kommer aldrig att blekna så länge jag lever.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar