Tomas Rolfhzon Ekman

23 januari 2022

Vill ha tiden som inte räcker till?

Tiden rinner ut som i ett för snabbt timglas där sanden är tidsbegränsad rynkorna dom halkar ned i otakt lägger sig som flera gråa livlösa pannkakor på varandra staplade som ett osymmetriskt mönster minuterna blir sekunderna vi inte vill ha tiden räcker inte till som vi vill ha

ett avsked av en blommande ros
ett farväl av ett levande ting
ett slut av någonting

allt söndrar det mesta vittrar sönder
timmarna blir minuterna vi inte vill ha tiden rinner ifrån oss alla till slut
egentligen så följer vi ett givet mönster
en begränsad mall från start till mål sedan urminnes tider.



En porlande bäck i en avlägsen ravin en blomsteräng bortom tid och rum där dom skira anletsdragen breder ut sig som tistlarna i gärsgårn som maskrosor på den perfekta gräsmattan
månaderna blir veckorna som vi har kvar tiden gör allt för att snabba på förloppet blott den tid som återstår en tidsbegränsning i tid och rum

lika kort som suckarna är långa
lika intensiva som molnens väg på himlen
lika minimala som alltets resa bland molnen

det som blir kvar blir till slut en fråga om tid
den tid som vi egentligen inte äger
men en tid som vi är berättigad till.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar