Om och om igen låter vi våra drömmar till och med muteras?

 Alla har vi väl våra drömmar och förhoppningar det borde vi alla ha i den här i stort sätt grymma verkligheten? Till och med Martin Luther King hade också en tro ett hopp om någonting annat den fick han offra sitt liv för. Även lilla obetydliga jag har en privat dröm en sådan som säkert aldrig kommer att förverkligas, men skulle det göra det är det såklart en välkommen bonus. Tänker man nu tillbaka på sitt egna liv så finns där många rätt och fel, även många hel och halvsanningar några behändiga vita svarta och bruna nödlögner https://fof.se/tidning/2007/8/artikel/svarta-och-vita-logner. Herregud man gör väl vad som helst för sitt kungadöme? Om det kniper kan man i värsta fall offra sin gamla mormor, vilket i så fall skulle kunna vara en osannolik nödlögn. En sån där nödlögn som inte har någon lag? Om ett par år mellan tummen och pekfingret börjar jag i snabb takt, att närma mig ett bäst före datum för livet i synnerhet är en färskvara? Eller som den där snabbt rinnande ökensanden i timglaset å andra sidan. 

Ska man nu nämna något om smittläget, så börjar allt fler länder på att öppna upp och till och med avskriva pandemin som en samhällsfara vilket kan vara som en tickande bomb? Min åsikt är att hela kommer att cirkulera runt om och om igen, och hitta nya mutations vägar den ena jobbigare än den andre. Det resonemanget är såklart bara spekulativa åsikter från en ångestladdad gräsrot, men ändå kvarstår fakta om allvaret i det hela. Det enda som är riktigt sant i sammanhanget är att mitt egna åldrande knappast upphör, utan istället eskalerar den som nuets liveläge med en ständig förändring.