Till sist kanske man når mållinjen?

Årets idrottsgala totaldominerades av den egensinnade stjärnskrinnaren Nils van der Poel som tog hem storslam och mer hyllade sin Örebrotränare än hans egna insats, dom verkliga vinnarna är dom som ser till att andra förverkligar sina drömmar så är det. Resultatet av deras uppoffringar visar sig till slut i prislistorna, naturligtvis når inte alla dit hän alla har inte den där medfödda talangen som är skillnaden. Många är som oslipade diamanter som behöver mycket kärlek och såklart en hel del hård träning. Sveriges handbollsherrar https://vetlandahf.nu/handbollens-historia-och-nutid/ totalt massakrerade stackars Uruguay igår med 47-12 till sist blev hela tillställningen enbart löjlig, i mellanrundan ställs Sverige mot mer kvalificerat motstånd då kanske man inte har tid till att lalla runt på planen. 

Kom ihåg min egna första fotbollsmatch i den blåbärsbetonade interna korpserien på 70-talet då vi ställdes mot Nerikes Allehanda, minns att vi vann med 4-1 mot dessa tidningskillar med trycksvärta i blodomloppet som var värsta tänkbara benknäckargäng på den här sidan Kilsbergen. Skillnaden mot Nils van der Poel är och var att jag aldrig någonsin fick nåt Jerringpris någon bragdmedalj eller ens årets sportprestation, det enda jag fick var dom heta hyllningarna från min kvinnliga supporterklubb det kallar jag för kärlek 2.0. Jag beundrar dom tjejer och killar som kan utvecklas från i stort sätt noll till att så småningom blomma ut och dominera sina sporter, för detta krävs en hel stab av olika engagerande människor på olika nivåer med olika roller.